Vilken dag i går (eller vilken vecka). Helt mör idag.
Stellis kille Theo ♥
Vaknade vid 9, upp och käka frulle för att sen möta upp Sanita och Theo på Simhallen vid 10. Drygt tre timmar senare var vi klara och Stella däckade i bilen. Sov i ca två timmar. Jag turbojobbade väl hemma och hann till och med måla lite i gummirummet.
Totaldäckad på eftermiddag och kväll 🙂
Hon vaknade, käkade mellis, vi drog till Biltema för att handla grejor till Soloteket. Hämta upp mat (mycket take away denna vecka), hemma kl 18 för att käka, städa och leka. Klockan 19:30 kommer en kompis förbi. När hon stack åkte Stella i säng kort därefter. Somnade innan 21 (ikväll också), wohooo.
Jag slängde av mig kläderna och målade klart rummet. Kl 22:15 var jag klar och hoppade in i duschen. 22:40 slog jag ner röven i soffan och bloggade och svarade på mail. 23:30 hoppade jag i sängen och tanken var att se en serie men råkade väl surfa på en möbel eller två och släckte 00:30
Rätt så mör idag när jag vaknade men har ändå röjt på rätt bra idag också men nu är jag typ döende. Jag har sån jäkla energi och är så produktiv just nu. Jag har fått sova ikapp och sover bra på tabletterna nu och vi har varit friska i säkert 3 veckor nu. Jag känner mig som mig själv igen och mår så bra. Första gången sen jag plussade på stickan. Jag har varit rätt så deppig sen Stella kom kan man nog säga. Lite toppar och dalar. Låter ju hemskt när man säger det men det är ju inte så att att jag vill ha något ogjort. Jag älskar ju Stella över allt annat. Men jag har haft otroligt svårt att hantera både under graviditet och efter att jag är begränsad och inte kan ”oxa på” i 180. Nu menar jag inte på grund av Stella utan på grund av hur man påverkas av sömnbrist under 13 månader. Även om viljan har funnits så har kroppen sagt ifrån.
Det här med kärlek till henne. Som jag nämnt tidigare så fick jag aldrig den där känslan direkt som många beskriver. Att de inte visste vad kärlek var innan de fick barn och hela världen bara stannade osv. Min kärlek till Stella har växt fram och jag tycker att den har eskalerat något enormt senaste tiden. Jag vill äta upp henne eller krama ihjäl henne mest hela tiden 🙂
Ja så kan det vara 🙂 Alla är vi olika
Sjukt mör idag
Kommentarer
Lämna ett svar
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Tur att du börja känna igen dig nu, för mig tog det två år. Och samma där gällande känslor. Det växte fram och tydligen kan det bli så. Nu är sonen fyra år och nu är det kul att umgås utan det där jobbiga. Skönt å höra lite ärlighet om föräldraskap.
skönt att läsa, exakt samma här. min son är 11 veckor och först nu börjar jag kunna ta honom till mig.
Precis så har jag känt med båda mina barn. Har aldrig fått den där wow-kärleks-känslan direkt. Det växer fram ju ”mer människa” de blir! <3
Vilka sötisar?
Så söta ❤️