Charlotte "glitzy" Josefsson

Morgonbestyr!!

Jag skrev ett inlägg för länge sen om hur vi uppfostrar Stella och att jag inte vill ha ett ”fjantigt” barn. Vad innebär det då? Ett utdrag från inlägget kommer nedan. Jag tänkte följa upp detta inlägg nu när det har gått ett år sen det publicerades.

Inlägget:
Stella får mycket kärlek och närhet men vi har aldrig daltat med Stella när hon gjort sig illa osv. Självklart får hon tröst när hon behöver det men vi har inte tagit upp henne på stört och använt en sån där ömkande röst om hon gör illa sig utan vi byter fokus istället.  Ni förstår vad jag menar? Hon har flängt med mig överallt sen hon var nyfödd och har utsatts för många olika situationer och miljöer plus att hon vant sig att vara med andra länge stunder sen hon var nyfödd. Jag vet inte om det har att göra med att hon är så trygg i sig själv? Eller så har hon bara råkat bli så ändå?

Jag fick följa upp inlägget med ett nytt inlägg då folk verkade missförstå mig:

Ibland kanske jag är otydligt vilket jag kanske var i föregående inlägg med tanke på de kommentarer som kom? Vi kan ta ett exempel. Om Stella “gör sig illa” genom att göra något som egentligen inte gör så ont. Då kan jag klappa på henne och säga att det gick bra och sen byta fokus på som jag uttryckte det i inlägget innan. Exempel: “Titta på fågelns fjädrar” om det skulle ligga en bok i närheten.

Om hon gör illa sig på riktigt vilket man hör direkt på gråtet så tar jag upp henne och tröstar henne så klart.

Ett par kommentarer som kom in. Jag vill tillägga att de flesta hade/har samma syn som mig:

”Att hon skulle få bra självförtroende o bli en tuff tjej för att ni inte daltar o tar upp henne direkt om hon blir ledsen var det lustigaste jag hört.. Att byta fokus när hon gör illa sig eller blir ledsen är ju lite som att säga att det inte är ok att bli ledsen. Gråt är ju lika viktigt som skratt.”

”Nej nej nej, inte byta fokus. Barn behöver bekräftelse i sina känslor- oavsett vad vi vuxna tycker om känslorna. Ett barn som slår sig behöver få bekräftelse först -“ajajaj slog du dig, det måste gjort ont.” Sedan tröst -“kom ska mamma blåsa”. Om vi vuxna hela tiden distraherar barnen bort från känslan lär de sig inte att hantera sina känslor utan istället stänga av dem. Tänker bara på vad du skulle vilja att Stella 5 år ska göra om en kompis ramlar och slår sig- kramas och trösta hoppas jag!”

Från söndagspromenaden med familjen 🙂

Ett år senare

Nu ett år senare kan jag säga att Stella är en tjej som hjälper sina kompisar med diverse saker och är omtänksam och så kärleksfull mot oss, folk i vår närhet, pedagogerna på förskolan osv.. Inte bara mina ord utan pedagogernas på hennes förskola. De säger även att om hon ramlar och slår sig så gråter hon endast när hon verkligen får ont. Om det inte gör så ont ställer hon sig upp och borstar av händerna. Hon är alltid glad och gnäller nästan aldrig och om det händer så är det om hon är trött eller hungrig. Pedagogerna säger att hon är trygg i sig själv samt är en sån härlig tjej med så mycket kärlek att ge och vi ska klappa oss på axeln för det.

Men det är ju lite gött att sitta här i efterhand och säga att man faktiskt kan vara lite ”hård” men ändå ”skapa” en liten minimänniska med empati. Jag tycker faktiskt att många föräldrar daltar alldeles för mycket med sina barn och inte heller är konsekventa i sin uppfostran.

Vi kan ju snacka vidare om barnuppfostran i ett nytt inlägg 🙂 Hehe……

Vill bara passa på att berätta om en händelse förra veckan i mataffären. Även om Stella vet att den inte lönar sig att gnälla, gråta eller skrika så förstår jag nu vad folk menar med tvåårstrotsen. Maj gad vilka utbrott hon kan få om hon inte får sin vilja igenom. Eftersom hon inte gjorde som jag sa försökte jag prata med henne om att om hon inte slutar med sitt beteende får hon sitta i kundvagnen. Och det skulle hon minsann inte göra, inte heller skulle hon göra som jag sa. Jag tog upp henne och försökte få i henne i vagnen. Hon skrek, sparkade, körde upp fingrar i min näsa osv…..Önskar att någon hade filmat oss.  Till slut fick jag i henne och hon bara satt och grät och grät. Men efter fem minuter slutade hon och betedde sig som om inget hade hänt. Kommer fram till kassan och hon charmar henne totalt. Tjejen i kassan ”du får gärna lämna henne här” Jag frågade om hon hörde henne för fem minuter sen. Hon kunde inte förstå att det var den där urgulliga charmiga ungen som satte och gjorde slängpussar som nyss betedde sig om en riktigt liten skitunge 🙂 Ja dom testar verkligen sina gränser kan man säga 🙂