Charlotte "glitzy" Josefsson

Det är ganska skönt att skriva av sig i bloggen så jag tänker ventilera här när jag känner för det och inom kort kommer ”vanliga” inlägg tillbaka.

Jag kan inte förstå att Storan är borta. Jag kan liksom inte ta in det i mitt huvud. Till slut så somnade jag av utmattning igår kväll och jag drömde att allt var en dröm och att Storan var vid liv. Jag frågade Jocke hur det kunde vara möjligt och så vaknade jag och insåg den bittra sanningen. Klockan var tidig morgon och tårarna kom igen. Kunde inte somna om. Det har gått ganska bra idag. Jag har sysselsatt mig hela dagen men då och då kommer det över en och jag gråter. Ledsen & nedstämd är jag hela tiden.

På lördag kommer jag hem och då kommer det nog gå in på riktigt att Storan aldrig kommer hem igen. Tomheten när jag ska sova och se den tomma kudden bredvid min. Ja det kommer ta tid, den saken är säker. Saknaden är enorm och allt känns så oviktigt helt plötsligt. Saker som jag glädjes åt för en dag sen betyder inget just nu. Vi kan ta min Rolex som jag var lycklig över som exempel. Jag skulle slänga den åt helvete om det gjorde att jag fick tillbaka min katt.  Den materiella lyckan kan ta sig i arslet just nu. Skulle byta bort vad som helst för inte en sak jag äger kan göra mig lika lycklig som kärleken från Storan. Hon och jag hade ett speciellt band. Det var liksom mattes katt även om hon älskade sin husse. Jag älskar alla mina katter och skulle bli lika förtvivlad oavsett vem som lämnade oss. Men det känns på något sätt extra tungt att det var just hon. Jag skulle säkert skriva samma sak om det hade varit Lillan som exempel.

Tidigare idag fick jag kärlek från syrrans hund Zonic. Så visst har jag skrattat några gånger idag och det känns härligt. De glada stunderna kommer bli fler med tiden och till slut kommer jag inte vara ledsen mer men jag kommer aldrig sluta sakna henne. Det är hemskt att säga men det hade varit bättre om det hade varit Trassel som ändå är inne på sista refrängen. Där är vi mer mentalt förberedda att det kan hända att vi får ta bort henne när som helst. Men hon har svarat så bra på medicinen och blivit en ny katt som springer och mår bra. Så hon kan lika gärna leva många år till. Vi vet inte. Men självklart hade jag önskat att alla tre levde.

Måste åka till Jönköping och hämta hennes aska också 🙁 Först valde jag att hon skulle kremeras med andra djur och de tog hand om askan. Men efter jag lagt på så fick jag ångest. Min älskade Storan förtjänar mer än så. Vad jag ska göra med askan vet jag inte än. Förvara hemma eller strö ut. Det får vi ta beslut om längre fram.

Nä nu har jag fått ut mig allt jag ville för den här gången. Tack för att Ni skriver så fina kommentarer. Och tack för att jag får skriva av mig och att Ni ”lyssnar”. Betyder massor. Kärlek till Er som tålmodigt följer min blogg.